Monaliiza

När du får höra att någon har snackat om dig ( då på ett positivt sätt) kan man verkligen bli uppriktigt glad, tyvärr säger ju folk inte det till en, vilket man kanske oxå hade blivit riktigt glad över, men det är väl som sagt alltid härligt att höra när folk har pratat gott om dig! Men så när någon som du egentligen då inte känner, mer än att ni båda vet att ni finns till typ.. Och när man sen träffas bara kort för att hälsa typ, och därefter får höra att personen i frågan har hälsat dig något. Då DÅ blir man riktigt glad! =) Saker som man kanske då och då hade behövt höra från ens närmsta, inte för att kunna blåsa upp sig själv till störst, bäst och vackrast, utan mer för att orka, få energi, få glädje, uppmuntra what ever. Detta får man alltså höra från en nästintill främling istället. Folk är verkligen dåliga på att säga saker till varandra. Positiva saker alltså! Uppmuntra varandra.Så att höra något väldigt positivt från en "främling" kan få en på mycket bra humör, och göra en så glad... Idag somnar jag med ett leende, tack för dom orden!

Det är väldigt konstigt att vi människor aldrig lär oss... (och med oss människor menar jag då folk... folk som...hmmm ja, vi behöver inte gå in på närmare detaljer, utan håller oss till folk... tar man åt sig så tar man åt sig, och ja tar man åt sig så kanske det är rätt att ta åt sig.
Vi börjar igen...

Det är väldigt konstigt att "folk" aldrig lär sig:

Att uppskatta vad dom har.... förrän det är försent. Allt för många gånger inser dom det när dom har förlorat det. Det kan vara saker, det kan vara tillfällen, men mest av allt handlar det om människor. Du uppskattar inte människorna omkring dig, förrän du inte har dom mer, eller ännu värre dom finns inte mer.

Folk klagar och har sig på ovissentliga saker, och med ovissentliga saker menar jag folk som klagar på saker som dom egentligen kan ändra på... men är alldeles för lata eller ointresserade... eller hittar på ursäkter osv osv osv...
Du klagar på människor... Men du är oftast likadan själv...
Du klagar på ditt hem, men du gör ingenting åt det...
Du klagar på din vikt, men du gör ingenting åt det.
Du klagar osv osv osv men gör ingenting åt det...osv osv.



och sist men inte minst:
Folk (och ja kanske just jag också på denna punkten ;) ) tar förgivet att man kommer leva för alltid.
För egentligen är det väl ingen som inte har några krämpor överhuvudtaget. Alla har väl ont någonstans någongång. Men när den dagen (eller det beskedet) kommer när du plötsligt ligger vaken om natten för att du inser att ja... detta kanske är något riktigt illa... och med illa menar jag något som du kanske kommer dö av. Då är det riktigt hemskt. Riktigt hemskt. Ont i huvudet är ingenting jämnfört med den känslan.

Och då finns där så mycket som blir betydligt "mindre" än vad det annars hade varit.
Människors problem i övrigt blir så väldigt mycket lindrigare.

Så om något verkar vara väldigt jobbigt så (även om man inte ska tjinxa sig själv) ta en funderare på ifall det problemet skulle vara lika stort om du idag fick reda på att du har en allvarlig sjukdom som du förmodligen inom kort tid kommer att dö av. Hur stort är det där problemet då egentligen?

Och viktigare än något vilka, vem och vad har du missat att uppskatta medans du kunde, medans du levde eller dom?

Den värsta känslan av ensamhet...

är när du inser att att du bara finns till i folks liv, inte för att dom vill egentligen vill ha dig där utan någon anledning 

men bara för att dom "behöver" något från dig... Dom behöver inte dig, dom behöver "något" från dig.

Att behöva något och vilja ha något är verkligen inte samma sak.

Det du hade kunnat göra/gjort eller gör för någon annan blir så tydligt att dom aldrig hade gjort för dig.
Så skulle vinden en vacker dag få dig att snubbla till vilket ibland händer, då inser du att ingen sträcker ut sin hand för att hjälpa dig hitta balansen igen. Dom bryr sig inte ens tillräckligt för att se det.

Att känna att den enda anledningen är för vad du kan bidra med för deras skull. Dom pissar på dig, du är ingenting mer än vad du kan göra för deras skull. Men dig i övrigt struntar dom i.  Att den enda gången du räknas eller finns till är när dom behöver det.

Det är den värsta känslan av ensamhet....

Nu tänkte jag tipsa alla som älskar det där lilla extra inom hantverk och liknande.

Kommer upp bara för att jag hittade bilden:

Hej Bloggen!